Pratade med Lisa på Facebook's chat igår kväll, och hon hjälpte mej att hitta en sajt där man kan se hur mycket det kostar och hur lång tid det tar att åka till henne och hem igen.

Jag är ju livrädd för att flyga... kan knappt vara hemifrån mer än 6 - 8 timmar i ett svep.... kan verkligen inte sova borta... och vill alltid kunna veta att det finns fast mark under fötterna hela vägen hem.
Det finns verkligen ingen landförbindelse mellan USA och Sverige... så redan där har jag något enormt stort att komma underfund med hur jag ska hantera.

Saken är den att jag faktiskt verkligen VILL träffa Lisa!
Jag VILL verkligen se mer av världen än det jag hittills sett av Sverige!

Det känns riktigt tufft, detta!
Men, jag ska nu verkligen försöka att fixa så att jag KAN åka till Lisa i oktober 2009.
(om jag sen åker då... eller om vi då väljer ett specifikt datum efter det... det får vi se då. Men, jag vill kunna åka då. Och det ska bli mitt mål)

För ändamålet har jag skapat en ticker som får hålla koll åt mej på hur lång tid det är kvar.

Det är mycket som ska stämma till dess:
* Hundarna ska ha plats på pensionat under tiden vi är borta.
* Vi ska ha råd att betala för det.
* Katterna ska ha vakt.
* Vi ska ha semester från jobbet.
* Vi ska ha råd att betala för resan, uppehället, extra utgifter + det vi ska leva av hemma då vi inte jobbat in pengar.
* Jag ska ha gått på nån form av terapi så jag inte är livrädd för att flyga, resa, vara hemifrån osv.

Jo, det behövs tid... Och, jag börjar NU att jobba på det!

Ja, jag var hos tandläkaren igår... för 2:a gången sedan typ 2002... och, planen var att han skulle rensa ur den tand som senare ska rotfyllas.
Men, hur gick det?
Ja... det finns inte något enkelt "bra" eller "dåligt" som svar på det.

Först åkte vi (efter att vi lämnat hundarna hos grannen - ja, dom 4 vita fick vara hos grannen. Rabalder fick vara hemma hos katterna) till jobbet, där sambon tog ut hästarna till hagen, medan jag mockade igenom boxarna.

Strax efter 10 styrde vi emot Danderyds sjukhus, och vi var framme på parkeringen, och färdiga att gå in hos Folktandvården, vid 10:40.
Jag hade tid där kl.11:00.

Jag anmälde mej hos receptionisten... och sen var det en stunds väntan...

Oron fanns där hela tiden, och den höll sej på en "hanterbar nivå"....

Och, så, rätt vad det var så bara slog panikattacken till: Synen försvann nästan helt blans alla svarta prickar som dansade i ögonen, magen kändes som om den höll på att vända ut-o-in och upp-o-ner på sej, det brände och kröp utmed hela ryggen, knäna blev som gummi, golvet kändes som en 20 cm tjock mjuk matta av skumgummi, det susade och dånade i öronen.... och jag hyperventitelerade.

Jag gick omkring en stund med den här känslan och noterade vid ett tillfälle att receptionisten tittade på mej.

Efter en stund kände jag att jag måste därifrån... men är ju så "artig" så jag kan ju inte bara gå utan att berätta varför... *hmm*
Så, jag gick till receptionen och frågade hur mycket klockan var.
Hon pekade på klockan på väggen (som jag självklart inte såg med mitt halvt blinda tunnelseende) och jag såg att den var ca 3-4 minuter över 11.

Hon frågade mej om jag hade en panikattack. Jag svarade att jag haft panikångest sen närmare 30 år tillbaka, och att jag dessutom är paniskt rädd för tandläkare, sjukhus, läkare osv...
Hon föreslog att jag skulle gå ut en stund och hämta luft... men jag kände att om jag gick ut så skulle jag få svårare sen att gå in igen.
Jag ville bara åka hem. Men, samtidigt ville jag inte avstå ifrån att få mina tänder fixade.

Hon gick för att se hur långt tandläkaren hade kvar innan jag skulle få gå in... och jag hoppades nånstans inom mej att han skulle visa sej ha gått hem eller nåt... *le dumt*

När hon kom tillbaka så sa hon "ett par minuter".

Sambon ville röka... så vi gick ut en sväng för det... där ute kände jag mej bra och lugn ... och då vi skulle gå in sen så var det som att gå rakt in i en vägg ca 2 meter innan dörren - så var paniken där igen.
Yr, svart för ögonen, magen värkte, det dånade i öronen...
Hann prata ett par ord med den underbara kvinnan i receptionen, som verkligen förstod hur jag mådde... så kom tandläkaren (i egen hög person) ut och hämtade mej.
På väg in berättade han att han fått höra att jag hade panik, och bad mej sitta i stolen och berätta hur jag kände nu, inför vad vi skulle göra.
(sambon var - som alltid - med in, och satt i sin stol vid dörren)

Jag berättade om alla de fysiska symtomen jag hade (som jag redan nämnt från ute i väntrummet) och föreslog för tandläkaren att vi skulle göra något... men något mindre än en rotfyllning...
Han tyckte det var ett bra förslag och föreslog att jag skulle välja mellan att plocka ut 2 rotbitar (efter 1 tand) och att laga ett litet hål (stort nog för att kräva bedövning dock).

Efter en liten överläggning om vad som skulle vara lättast och snabbast (vilket var ungefär samma för båda, enligt honom) så valde jag att han skulle ta ut rotbitarna.

Tandläkaren frågade mej om jag ville ha lugnande... men jag avböjde...

Bedövningssalva och bedövningsspruta.... bedövning i halsen... ny panikattack... lite prat med sköterskan som berättade om då hon fick hela sin matstrupe bedövad en gång... (ja det hjälpte faktiskt mej att höra det, just då)... nya tag med bedövningen (han la lite runt om tanden)... sen började han det som skulle bli en enkel sak (trodde han).

Det visade sej att rotbitarna satt hårdare än väntat (de satt fast i gamla inflammerade vävnader) så det blev lite dragkamp... Men, det var ok, för mej. Jag var ju bedövad, och kände "bara" tryck och trag. (fast det slog mej att jag hoppades att han inte skulle råka göra illa tanden intill av misstag - och då blev jag orolig igen...)

När de 2 rotbitarna sen var ute så påbörjades jobbet som sen tog längst tid: att rensa bort all gammal inflammerad vävnad.

Tandläkaren sa ett par gånger att han verkligen insåg hur ont jag måste haft, och han förstod att jag haft ont då jag borstat där (som jag berättat innan). För, det var rätt illa.
Men, nu när han fick bort all gammal inflammerad vävnad så skulle det inte göra ont mera. :)

När han sen äntligen fått bort allt, och spolat rent med koksaltlösning, så dök det upp typ 1½ meter tråd... "Så nu ska han brodera..." tänkte jag... och blev lite full i skratt över hur "onyktert" jag lät inför mej själv i mina tankar.
(och då hade jag inte ens fått lustgas - vilket dom har där om det behövs f.ö)

2 stygn sydde han dit.
Sen var det klart!

Både sköterskan och tandläkaren berömde mej och sa att jag varit jätteduktig som gått igenom detta, trots panikattackerna. Och, jag var fortfarande lite yr.

Ute i receptionen möttes jag av en glatt leende receptionist som berömde mej då jag berättade att han dragit ut...

1070:- kostade det (inkl. avdraget sedan jag nu passerat 3000:-) och ny tid har jag nu till på tisdag 29 juli kl. 11:10.

Väl hemma satt jag med datorn ute på vår underbara uteplats ända till 17:30 (då jag gick in för att se Glamour). Och, jag kände mej helt mör... som om jag sprungit ett marathonlopp, eller nåt.
Och, då bedövningen släppte fick jag ont i huvudet.
Så ont att jag tog 2 alvedon (jag har faktiskt lyckats lära mej att ta alvedon som smälter i munnen), men dom tog inte bort huvudvärken helt.

Åt gjorde jag första gången sen vid 20-tiden igår kväll.

Jag la mej i sängen för att se Ett herrans liv... och SOV nästan genast.

Idag känns det lite som "dagen efter". *hoppas jag hämtat mej till imorgon*

Jag hoppas att jag inte skrämt upp någon tandvårdsrädd nu...

Jag är jätteglad och stolt över mej själv för att jag klarade av det!